Jag brukade tänka på mig själv som en snäll flicka. Jag vill minnas att den idén kom i samband med ett beslut. Beslutet att vara just snäll. För som de där som skrek och gormade ville jag inte vara. Plus att min pappa (som ofta var arg) sade att jag var aggressiv. Och det lät inte bra. Så jag bestämde mig för att nu jävlar ska jag aldrig mer vara arg. Typ.
När jag kom ut bland folk fick jag reaktioner. Och jag tänkte på de reaktionerna och på mig själv som person. Var jag månne en osäker person? En person som inte talade högt nog? En lång person? En snäll flicka? Hjälpsam? Duktig? Ordentlig? Ja, det fanns mycket som lät som att det kunde stämma.
Ibland kunde jag få feedback som överraskade. Som när min kompis blev arg och skrek “förbaskade Emma!”. Det lät roligt men jag missade vad det var som upprörde henne. Så det var svårt att dra några nya slutsatser om min person utifrån det.
Så småningom kom tragiska undertoner in i mitt funderande kring min person. Jag var visst en ENSAM person. Sorgsen kanske t om. Min fröken sade att jag var en rädd person. En annan fröken sade att jag var bra på att skriva. En tredje lärare sade att jag var “på glid”.
Ju äldre jag blev desto mer nedslående. Kanske var jag en ful person? Oattraktiv? En som inte fattade hur man ska vara och göra? En förlorare på något obehagligt sätt? FEL! Och så kompenserade jag, och då kändes det litet bättre. Ibland t om mycket bättre. Jag blev en politiskt engagerad person. En vänstervriden. En existentialist. Någon som ville förändra världen. Göra saker och ting bättre.
Kanske låg det någonting i min fars skryt om att jag var intelligent? Trots att min mor sade att jag var medelmåttig. Fast jag trots min brist på känslomässig intelligens faktiskt redan hade på känn att de inte hade bästa kollen.
Sedan gick jag i terapi och blev en drabbad person. Kanske t om SKADAD!?! Det var helt klart synd om mig. Och i princip om alla som varit barn då, i rättvisans namn. Tänk att föräldrar alltid är sådana djävulska personer! Jag började tycka att jag var en person som hade koll på vad som behövde göras för att alla skulle må så mycket bättre.
Hur mycket jag än tycker om att känna känslor och faktiskt anser att det är bra för hälsan att låta dem flöda fritt, så måste jag säga att terapeutiskt tänk är galenskap. Orsak och verkan. Idel tankar och idéer om varför och vem. Det är nys, helt enkelt.
När jag så smått började fatta att folk faktiskt har olika personligheter blev jag en aning smartare. Jag började kunna rensa i röran. Förstå att folk projicerar sitt eget seende och sina egna känslor på andra. Hela tiden. Det har tagit mig år att erkänna hela bilden. För det känns ju inte alltid så kul att ge upp sina darlings. När man håller på. Efteråt däremot, herrgud, idel lycksalighet.
Men det kunde kännas trist att inse saker som att alla människor inte ser världen som jag gör. Att de aldrig kommer att vilja förbättra den enligt mitt recept. Att förstå att det inte är någons fel hur det känns i någon annan, eller hur den “blev”, utan att folk gör som de gör för att de är omedvetna. Som jag.
Jag började bli så pass gammal att jag kunde märka bilden av personen “jag” vilade på lösan sand. Möjligen kunde man se att jag hade ett sätt att se världen som alltid låg i grunden, en grundpersonlighet. Men alla identiteterna, stilarna, idéerna om mig. Vart tog de vägen under livets gång? Vem var jag?
När jag kom på att min terapi bara körde runt runt mellan min terapeuts och mina projektioner lade jag ned den. Och det gick ju utmärkt. Jag var snart färdigt terapeut. Och hade nytta av att jag bodde i ett annat land. Jag var helt enkelt bra på att påpeka det självklart galna i spanjorernas mönster, inre och yttre. Det kallas för “exotisering”. Och det är en höjdare att göra samma sak med sig själv och sin egen kultur. Och personlighet.
Jag upptäckte också att jag kunde få saker att sluta finnas bara genom att inte tänka på dem. Särskilt detaljer hos min egen person. Jag kunde t ex bestämma mig för att det var t ex vädret som påverkade om jag frös, inte huruvida jag var traumatiserad. Eller att jag inte hade något utseende. Genom att inte titta mig i spegeln. Eller att jag inte var varken si eller så. Genom att inte tänka på saken.
Folk konstaterade lättat att jag blivit riktigt trevlig att ha att göra med. Vilsam. Och jag vaknade utvilad på morgonen. Lugn och sansad dagen lång. Jag sket i mig själv. Och tog hand om mig bättre än jag någonsin tidigare gjort. Jag slutade försöka förbättra mig själv. Manipulerade inte med mina känslor. Analyserade inte. Utom möjligen flyktingpolitiken i Spanien och sådant.
När jag flyttade hem till Sverige märkte jag att jag upplevde att folk var annorlunda än när jag flyttade utomlands. Mina glasögon var slipade på nya sätt. Jag upplevde att folk viskade och höll höfterna som vore de fastkilade i ett skruvstäd. Och bad om ursäkt för allting hela tiden. Och inte visade känslor. Sådär som invandrare ibland brukar tala om svenskar helt enkelt.
Tills jag tröttnade på att analysera det också. För att jag upptäckte något annat. Att det fanns de som satt i system att lägga ner personen. Att aldrig mer tänka på den! Att typ leva som om de inte fanns. Inte nog med det. De sade att personen inte finns. Att man inte ens är sin kropp. Och de pekade på att det har med perspektivet att göra. Precis så som jag hade upptäckt i min lilla takt.
Jag var hänförd. Äntligen. Det är ok att vara fri. Och lycklig. Det finns t om typ andliga rörelser där de propagerar för det dagen lång. Men det var inte det. Det var som om någon sagt att du får stanna i paradiset för evigt. Du behöver aldrig någonsin mer lida. Och sagt och gjort.
Klart jag plockade upp personen då och då. För att kolla om det ändå inte var värt ett försök att tvinga alla andra föräldrar att vilja samarbeta kring barnen på samma sätt som jag ville. Det var det inte. Jag kände mig bättre än andra, men jag led brist. Och helvetet känns mycket mer helvetiskt när man hängt i paradiset ett tag.
Jag är ingen person, och inte du heller. Jag ser dig inte. Knappt så jag ser din kropp. Inte för att jag undviker det. Det bara intresserar mig inte. Din kropp är för mig som ett träd eller en blomma. Jag brukar inte fundera kring om inte vallmon borde bli mer blå och kaktusen mindre stickig.
Och min erfarenhet säger mig, alltid lika lugnande, att om du också lägger ned att vara en person kommer du att vara helt och hållet som vallmon och kaktusen. Som du är. Ändamålsenligt. Inte som en gran som rusar på folk och sticker dem eller står i ett hörn och gråter för att den är så barrig.
Att sluta tro på personen går utmärkt. Man agerar bättre. Mer effektivt. Snällare. Snabbare när det behövs. Lugnare när det är läge för det. Man vet. Plötsligt är man uppkopplad till en större intelligens. När man slutar spela Gud och försöka hålla reda på rubbet själv.
Och när man slutar fokusera på personen försvinner hen. För perspektivet skiftar. En annan verklighet blir synlig. Den som är här hela tiden. Men inte märks för den som rusar runt i helvetet. Jag lovar att allt ser annorlunda ut. Inte annorlunda som på en skum film. Annorlunda typ som paradiset.
Roligt också, förresten. Inte en enda person. Och helt besjälat. Galet. Tjaaa, alltså, kom och titta får du se.
Lämna en kommentar