Feeds:
Inlägg

Ekosystemet

I naturen funkar det inte så att varje del, varje cell, varje planta, varje djur, varje muskel, varje bakterie, tänker att nu jävlar ska jag göra skillnad.

Ingen del i ekosystemet ser det som sitt ansvar att rädda världen. Eller göra den bättre.

Ändå funkar det bättre än något människan någonsin hittat på. Det bara utvecklas, växer, dör, omvandlas, byter skepnad. Perfekt.

När vi inte lägger oss i förstås. Om det inte är för att släppa in vargar igen där de jagats bort eller utrotats. T ex. Och vår lilla insats tillåter ekosystemet att återvinna litet av sin forna obrutna kraft.

Ungefär som när vi börjar käka grönt på riktigt. Och slutar springa efter drömmen om ett liv som hjälte eller offer.

Jag kan inte tro att det leder till något riktigt bra när jag kavlar upp ärmarna och tar på mig hjälteslängkappan. Naturen/Gud/livet vet nog bättre än jag vad som passar i varje situation. Så tror jag.

Och hur vet en vad en ska göra och inte göra då?

Genom att flytta på sig. Genom att ge upp idén om sig själv som en separat hjälte (eller ett separat offer). Idén om att fixa efter eget huvud.

Och stillar sig.

Och lyssnar.

Och älskar.

Ja, du vet. Typ meditation eller mindfulness eller varande eller uppvaknande eller välmående eller harmoni eller acceptans eller förlåtelse eller tacksamhet eller vad det nu kallas i din ordbok.

På riktigt. Släpper. Ger upp. Lägger ner. Kampen.

Därifrån blir det klokt och intelligent och snällt. Det kan se slarvigt och oansvarigt ut för den som snott hjältemanteln hårt runt kroppen. Men det är det inte, faktiskt. Det är bara lyckligt.

Såklart att våra ekosystem är fulla av disharmoni efter alla ingrepp. Allt som tanken ställt till med. Alla goda intentioners mindre goda utfall.

Och ändå. Se hur snabbt det läker. Trots alla rispor och alla krokigheter och alla onaturliga miljöer. Vilken effekt några vargar och litet kärlek och avspändhet får. Så fort! Leendet spricker upp och smådjuren kommer tillbaka. Musklerna slappnar av, blodet flödar lättare, naturen inom dig andas, och hela universum likaså.

Ett vänligt ord, en grön smoothie och kärleksfull förlåtelse är inte att förakta. Mer problematiska kan dramatiska hjältedåd vara. Även om de förvisso har sin plats. Jag menar, vem kom på att släppa in vargen igen? Lat kvinnas hatt åker av för alla visionärer och kraftfulla aktivister i världen. Tack tack tack!

Var hamnade texten nu då?

Jo. Jag ville säga att jag tror att det faktiskt finns en medicin som hjälper alltid. (Nu igen ville jag säga det). Att släppa idén om personen ”jag” som ska fixa rubbet. ”Mitt liv”. Puh. Vad lätt det blev.

Jag tror att det är då när jag släpper hen, och först då, som det roliga och möjliga börjar. Först då som ekosystemet har en chans att göra det det gör så bra. Skapa, förbättra, hela. Transformeras, ge, använda, samarbeta.

Och roligt är det. Hela tiden. Det bara känns bra helt enkelt. Vilket brukar vara en indikation på att medicinen funkar bra.

Annonser

Vi sitter och mediterar en stund.

Så tydligt det blir att det inte finns någon person här.
Hen är bara en tankekonstruktion.

Medvetandet leker att det är begränsat till någon som lever ett liv från födelse till död. Agerar, interagerar, gläds och grämer sig, vill ha och vill inte ha.

Det är en lek.

Vi sitter och mediterar en stund.

För en del blir det fullt av tankar i den rymd som är.

Som vi iakttar.

För en del blir det tydligt att det då och då finns känslor i spejset.

De kommer och går de med.

Men så är det ju så med vissa känslor och vissa tankar, att de kommer tillbaka varenda gång vi blir stilla. Envisa och pockande. Till synes omöjliga att bli av med.

Och det är just det luriga. Vi försöker bli av med dem. Och just därför återkommer de.

Känslor. Hur många meditatörer sitter inte och ignorerar sina känslor? I hopp om att de ska lösas upp och försvinna. Och vissa gör ju det. Precis som tankar som inte betyder så mycket för oss. Here today and gone tomorrow.

Men de där tankarna som är som skickliga försäljare, som lyckas hitta just det där argumentet som vi köper. Och då har de ju en fot inne. Vi tror vi behöver en ny dammsugare. Vi tror vi behöver tanken till något som har med vår person att göra. Att duga, att bli bättre, att få det bättre i något avseende. Att undvika eller undkomma något icke önskvärt.

Och de där känslorna som kommer när vi tror på just de där dammsugarförsäljartankarna. De blir kvar, det är klart. Vi skapar oavbrutet mer känslor utifrån de tankarna. Och när vi slutar tro på tanken vad den nu var (Du måste ha xyz för annars åäö…), då är de spårlöst borta. Om inte andra försäljare tar över rollen som triggers.

Och så är det känslorna kring sådant som faktiskt har hänt. Och inte fick kännas fullt ut. De där som det är så härligt att urladda. Som bolmar upp och fyller hela spejset när de får chansen. Och blir färdig-kända när de äntligen blir hållna och mottagna. Storyn kommer ofta som en bild eller en häftig hågkomst av något vi kanske inte hade en aning om att vi bar med oss.

Det är bra att se skillnaden. För de där ”trauma-känslorna”, som kommer intensivt i vissa situationer som på något sätt påminner om det som skett, dem är det inte meningen att vi ”iaktta bort”. Vi ska ”iaktta fram” dem. Låta dem komma, i den takt de vågar, och få prata ut.

Då blir det tydligt att de inte hör hit och de försvinner. Då, men inte förr. Även om det faktiskt är så att de kan försvinna bara av att man konstaterar att de inte hör hit. Det är som om själen vet det och nu köper det helt. Inget hemskt pågår här och nu. Det var där och då. End of story. Jag blev t ex av med en fobi helt och hållet bara genom att en annan person såg ursprungstraumat. Och en flicka blev av med en fobi bara genom att jag sade att hon nog upplevt något i ett annat liv som orsakade den.

En klient sa något så bra och ärligt: ”Men alltså jag tror ALDRIG jag varit med om att en känsla försvinner, mer än tillfälligt”. Efter litet nystande kom vi fram till att de känslor av ilska och sorg hon syftade på kommer från vad hon tänker om framtiden. Farhågor om vad som kan hända om hon inte styr upp det ena eller det andra. Det blev verkligen en aha-upplevelse för henne, och hon slutade tycka att hon måste urladda de känslorna. Istället tittade vi på tankarna. Var de rimliga? Kan hon verkligen veta vad som kommer att hända? Osv.

Jag känner så väl igen mig. När jag gick i utbildningsterapi upplevde jag att jag mådde sämre och sämre. Jag urladdade känslor dagen lång. Till slut blev jag så utmattad att jag bara lade ner. Och DÅ började jag må bättre. Till och med utmärkt, vilket både min terapeut och andra påpekade. Det var förstås så att jag tänkte fram problem att lösa. Och skapade jobbiga känslor genom att tänka kring min person.

Det var inte så att terapi var värdelöst för mig. Så länge jag faktiskt lät det jag kallar trauma-känslor (känslor som lagras i kroppen för att de inte fått kännas fullt ut vid det aktuella tillfället) komma fram och bli färdig-kända. Men när jag började tänka kring ”min” story, ”mitt” liv, då blev det knas.

I det läget är det något annat som behövs. Nämligen ifrågasättande. Är detta sant? Är det av något som helst intresse? Blir någon gladare av det?

Alla kan nog känna igen att man uppehåller sig vid tankar som inte gör en jätteglad. Grämelse och oro för framtiden, farhågor och negativa tankar om ens egen person, eller andra, eller annat. Det lidandet är en öppen dörr till andligt uppvaknande. Det är när det där lidandet blir riktigt jobbigt som man är riktigt motiverad att ge sig och släppa illusionen om personen.

Jag blev helt enkelt trött på att tänka kring mig. Det var urtråkigt och jag blev ledsen, stressad och missade den där sköna känslan man får när man är helt närvarande i nuet. Verkligen med i livet. Här. I kontakt.

Jag sket i att försöka förbättra mig. Och upptäckte hur ointressant det faktiskt var. Hur fåniga mina funderingar och hur mycket roligare det var att helt fräckt bara vara. Jaa, det kändes fräckt, lustigt nog. Och jag tror många kan känna igen det med. ÄR det ok att bara låta mig själv vara som jag är? Att inte försöka lösa problem? Att inte tänka på allt som är ”fel” och borde vara annorlunda?

Det är ok!! Fast faktum är att man blir litet annorlunda att ha att göra med. Kanske skönare. Eller kanske på vissa sätt litet bökigare. Som att många typiska samtalsämnen inte funkar längre. Folk kan till och med tycka att man är litet väl obekymrad. Säga: ”Bryr du dig inte om NÅNTING??”. Det kan kännas litet skrämmande för alla parter. Ibland förändras relationer, ibland tar de slut. Sånt.

Men det går inte att krypa tillbaka in i den trånga trista garderoben. Hittills har jag inte träffat någon som velat eller gjort det. Inte på riktigt. Även om hen försökt några gånger. Men har man andats på riktigt, vill man känna den friheten igen. Alltid.

Orsakslös lycka. Är det inte vad alla längtar efter? Att vara helt nöjd vad som än händer? Men litet oväntat är det ganska skrämmande. Som att ge upp att försvara sig och skydda sig. Ge upp att kämpa. Underbart och skrämmande. Men lugn! Man blir van. Man får smak på paradiset. Som jag fick när jag tröttnade på ”mig”. Och bara var. Helt fräckt. Tills det blev vardag. Och det inte fanns någon känsla kvar av oro när andra ibland reagerade.

Det är skönt att ha folk omkring sig som är på samma våglängd. Särskilt när skiftet sker. Någon som säger Wow, nu, härligt, snarare än vad är det med dig du är så konstig nuförtiden. Jag hade flyt, jag hade en sådan vän. Och så småningom upptäckte jag att flera gick omkring och var lyckliga i hemlighet. Utan orsak.

Jag upptäckte också så småningom att det var det här andliga läror syftade på. Frånvaron av person. Skiftet av perspektiv. Det märkliga att när man släppte intresset för, och framför allt identifikationen med, innehållet i det som når en via sinnena, så öppnade sig allting. Det är det här som beskrivs i både andliga och religiösa traditioner. Filosofin och konsten pratar också om det, från olika nivåer. Från tanken och från känslans sätt att benämna.

Tänk att lösningen på allt är det allra enklaste! Det var bara att släppa. Slappna av. Lägga ner. Ge sig. Det går inte att beskriva i ord. Det är bortom ord och bortom begrepp och bortom fenomen. Det är större än allt, och omfattar allt och genomsyrar allt. Det som är du som är jag som är vi om är Gud som är Det.

I den stora stora enklare än enkla verkligheten jobbar vi med den lilla terapin. Att plocka bort små stopp som uppstått i systemet. Så att flödet kan återuppstå. Så de lilla vågen, oskiljaktig från det stora havet, kan stiga och sjunka i skön och naturlig takt.

Allt handlar om dig

Du genomsyrar allt som är.

Du är det formlösa och du är all form,

Du är himlen och du är alla moln, allt regn och all snö. Du är alla vindar och du är den stillhet som uppstår när vindarna mojnar. Du är åskvädret, ösregnet, solskenet, och du är solen själv.

Alla väder avlöser varandra, i dig.

Du är den rymd där allting uppstår och åter löses upp och försvinner.

Du är det som föds och det som dör och allt som lever.

Och du är själva varandet. Det som aldrig föds och aldrig dör.

Varje sandkorn är du och varje vattendroppe

Alla öknar och alla hav

Och det som är medvetet om alla öknar, alla hav, alla sandkorn och alla vattendroppar

Du är bortom tid och bortom rum

Och du är här i varje detalj som flyter fram genom tiden

Du är tystnaden och orden

Du är stillheten och rörelsen

Du är människa och Gud.

Res dig människa och vet vem du är

Släpp illusionen om begränsning

Låt idén om begränsning och identifikation med föränderlig form dö bort

Med dig har ingenting någonsin hänt

Och allt handlar om dig.

Be here, still.
Just be space for everything.
The way you always are.
Now, notice it.
The space, the everything, and the noticing.
Observe.
Just simply allow.

You are this presence.
This space.
Were all come and go.
All is born and all dies.
All of the details of everything.
Of you.

You are this loving space
for every emotion, perception, movement
and phenomenon.
Just notice.
In the stillness.
That it is all you.

Let every identification fall away.
Just sit here and notice it fall.
Toy by toy.
Burden after burden after burden.
Only effortless life left.
In which all moves.

All You, and not you.
No you here.
Only a movement of details.
Beloved details.
Coming and going.
From You, through You, to You, in You.
Home.

No rush.
Identification will fall.
Illusion will fade.
And you will not be left alone and separate.
You will be left full and complete.
Present everywhere, always.

You are the kind mother (or father).
Without worry.
Just loving space.
Kind attention.
No fear.
Just love.

Let all thoughts happen.
They are not important.
If a thought is really of some value,
it will always come back again, if needed.

Let every emotion come.
Be it ”yours” or ”someone else’s”.
Just allow it.
If need be, just hold the child
that needs to kick and scream for a bit.
Or remove your body form any violence
Or offer a napkin for the tears.

Do not argue.
And above all, do not identify.
No need to understand.
Although intuitive understanding may come.
Love is enough.

Inte kristaller, stenar, leenden, vita kläder, yoga, meditation, statyer, ceremonier, ord, gester, former. Inte ens goda gärningar. Eller sanna ord.

Det är inte vad du gör. Vad som leker genom dig. Vad som förnims och känns och tänks och uttrycks och skapas.

Det är vad du ÄR.

Du är redan vad du söker. Du som jag som alla. Och då menar jag inte dina individuella gåvor. Dina djupaste insikter. Din talang. Din klang i livets orkester. Inte ens det!

Nej, mer än så. Högre än så. Större än så. Det som aldrig tar slut, aldrig faller bort, aldrig förändras. Evigt, oändligt, bortom tid och rum och form.

DET är Du.

Rent vara – det är du.
Livet självt – det är du.
Det där ljuset, själva medvetandet, varandet som kallar sig självt ”jag är”, det som lyser ur dina ögon, lever i ditt hjärta, flödar ur den närvaro som alltid är här. Långt bortom kroppens utmätta tid och formens begränsning.

Du är det. Det du längtar efter. Kärlek, kontakt, livskänsla, lycka utan motsats eller orsak.

Du är det. Det som sångerna sjunger om. Det filosoferna finlirar kring. Det som de heliga skrifterna försöker förmedla.

Det allra mest självklara och naturliga. Närvaron här nu. Utan gräns, utan början och slut. Utan ägare och utan behov av skydd eller villkor.

Du, här, nu. Överallt och alltid. Du genomsyrar, genomlyser och sjunger genom allt. Sången om det vi är. Sången om varat självt. Om det gudomliga ljuset. Om det som alltid är.

Vara meditation

Meditationen hjälper oss att få syn på det självklara och uppenbara. Det där som vi missar när vi är fullt upptagna med att följa våra tankar.

Faktum är att tankar, känslor och förnimmelser för det mesta fyller vårt space. För det mesta har de vår fulla uppmärksamhet, och upplevelsen blir en illusion där vi är identifierade med allt det som tillfälligt fyller vårt sinne, vårt space.

I själva verket är vi inte begränsade till våra tankar, eller våra känslor, eller våra förnimmelser. Utan det finns en närvaro där som allt det kommer och går i. En närvaro som alltid är där. Som inte kommer och går.

Det som kommer och går, upplevs, det ger vi vårt fulla intresse. Så vi missar att det inte är det hela. Faktum är att de allra flesta människor tillbringar sin mesta tid med att fokusera på tankar kring vad känslor och förnimmelser betyder, beror på och säger om dem.

Just vad det som kommer och går i närvaron säger om en som person, det väcker starkt intresse hos de flesta. Även om fokus är olika. En del är mer fokuserade på det praktiska, en del mer på mentala idéer, och ytterligare andra på känslomässiga perceptioner.

Det vi gör under meditation är INTE att lära oss ha bättre tankar, känslor eller förnimmelser. Tvärtom. Vi startar med att acceptera och välkomna allt som kommer och går, allt som rör sig i spacet.

Det allra viktigaste händer redan där. I den iakttagande positionen försvinner nämligen illusionen om personen. När man inte tänker fram sin person så finns hen inte. Alla personer är rena tankeprodukter. Och när man bara iakttar sina tankar, istället för att följa med dem och fara iväg in i fantasin, dä kan aha-upplevelsen bli stark. Det ÄR ingen här! Bara närvaro!

Det är då man lyckligt leende börjar säga. ”Jag är ingen”, ”jag är bara liv” och ibland, ”jag är överallt”.

Sedan kan man iaktta iakttagaren. Det vill säga man är där, närvarande bara, och iakttar allt som kommer och går via sinnena. Och sedan riktar man uppmärksamheten mot själva uppmärksamheten. Det är en närvaro där. Kan den också iakttas? Har den någon gräns, i tid och i rum? Vem är du när du inte tänker fram ett svar?

Det här sista kallas för ”inquiry”, undersökande. Och det är ett enkelt sätt att vakna snabbt. Rädsla kan komma för att det känns litet som att plötsligt försvinna, bli till intet, eller allt, tappa illusionen om en gräns. Det kan kännas som en förlust. Eller som en ljuv hemkomst.

För en del är det ett kraftigt skifte, för andra mer subtilt. Och tankarna vill gärna komma och göra detta, det allra enklaste och mest naturliga, det vi alltid är, till något svårt och komplicerat.

En del har en stark längtan att ge sig hän, ge sig till något större. Andra upplever illusionen om personen mer som en smärtsam begränsning, en tung boja, en obestämbar otillfredsställelse eller känsla av att något fattas eller inte stämmer. Och vissa av oss tröttnar bara sakta på alla yttre upplevelser. Och slutar hoppas att de ska tillfredsställa längtan hem. Då blir sanningen ofta allt mer uppenbar.

Meditation är i själva verket inte något särskilt som vi GÖR. Det är mer ett sätt att uppmärksamma det vi ÄR. Alltid. Den närvaro vi ”går in i” är där hela tiden. Den är vårt naturliga sätt att vara levande som ett med allt annat liv. Vi är den närvaro som genomsyrar allting. Även tankarna om den lilla tillfälliga konstruktion vi skapat kring kroppen och närvaron, kring vår utkikspost i universum.

Vi ÄR meditation, brukar Ulrika säga. Vi är närvaron och vi är det som iakttas i den. Iakttagandet också. Allt är vi. Och ingången till den oändligheten kan vara att du just nu just här uppmärksammar just ditt varande. Just närvaron av liv, just detta ”jag är” som inte följs av något mer. Du bara stilla är här. Inget mer.